Mina elever.
Jag har undervisat i piano sedan 1983... Herregud! 80-talet! Axelvaddarnas era! Jag började undervisa som tonåring! Är nu 44, snart... så jag borde nog ha haft ett tusental elever under alla dessa år. Tänk om jag hade räknat alla som passerat under mina fingrar.
Det är en underbar känsla att få en elev som själv vill spela. Hade jag spelat ett udda instrument, som t.ex. tuba, eller varför inte krumhorn, hade jag med stor sannolikhet fått elever som själva velat spela just dessa instrument. Kan inte tänka mig en förälder, som inte själv råkar vara just krumhornist självklart, drömma om att ens barn ska spela krumhorn.
Men piano däremot. De flesta vuxna har säkert drömt någon gång att de velat spela piano, men skickat sina barn att lära sig instrumentet istället . Många av dessa barn jag haft, har velat själva, så då är det ju nästan aldrig ett problem. Men att få ett barn som aldrig tänkt tanken och måste gå för att föräldern vill, ja det är inte så kul. Varken för barnet eller mig som lärare. Men den stora tillfredsställelsen är att lyckas "omvända" dessa elever. Vilken fröjd! Vilken lycka!
Om jag inte lyckas och barnet lider, ja då finns ju bara en sak att göra. Köra ett snack med föräldrarna, barnet och göra det bästa. Avsluta lidandet.
Den äldsta elev jag haft var 75 år och yngsta 4. Yngstingen ville inte ner från pappas knä, så vi körde alla tre, en hel termin. Det gick som det gick. Hon var inte tillräckligt mogen. Det är bara att inse, alla ÄR inte den nya Mozart.
Men som förälder vill man nog gärna tro att ens barn är ett underbarn. Har själv inga barn så jag vet inte hur jag skulle reagera. Förmodligen skulle jag börja med lektioner redan vid fosterstadiet. Hu ja...
Nog om detta!
Det är en underbar känsla att få en elev som själv vill spela. Hade jag spelat ett udda instrument, som t.ex. tuba, eller varför inte krumhorn, hade jag med stor sannolikhet fått elever som själva velat spela just dessa instrument. Kan inte tänka mig en förälder, som inte själv råkar vara just krumhornist självklart, drömma om att ens barn ska spela krumhorn.
Men piano däremot. De flesta vuxna har säkert drömt någon gång att de velat spela piano, men skickat sina barn att lära sig instrumentet istället . Många av dessa barn jag haft, har velat själva, så då är det ju nästan aldrig ett problem. Men att få ett barn som aldrig tänkt tanken och måste gå för att föräldern vill, ja det är inte så kul. Varken för barnet eller mig som lärare. Men den stora tillfredsställelsen är att lyckas "omvända" dessa elever. Vilken fröjd! Vilken lycka!
Om jag inte lyckas och barnet lider, ja då finns ju bara en sak att göra. Köra ett snack med föräldrarna, barnet och göra det bästa. Avsluta lidandet.
Den äldsta elev jag haft var 75 år och yngsta 4. Yngstingen ville inte ner från pappas knä, så vi körde alla tre, en hel termin. Det gick som det gick. Hon var inte tillräckligt mogen. Det är bara att inse, alla ÄR inte den nya Mozart.
Men som förälder vill man nog gärna tro att ens barn är ett underbarn. Har själv inga barn så jag vet inte hur jag skulle reagera. Förmodligen skulle jag börja med lektioner redan vid fosterstadiet. Hu ja...
Nog om detta!
Kommentarer
Postat av: Lena
Så är det nog med en mängd delar i våra barns liv...
Viktigt är att fråga sig vem är det som har önskan...föräldrarna eller barnen. Där kommer man som vuxen pedagog in i ett etiskt dilemma om det är så att det är föräldrarna som har önskan och inte barnen...vad gör du då som pedagog? Inte lätt att hantera alla gånger!
Postat av: Gonca
Lena: Nej, inte så lätt alla gånger att hantera... men jag försöker vara lyhörd. Har nog utvecklat den förmågan till det yttersta så jag nästan lider i privatlivet. Är FÖR lyhörd för allt nu. ;-)
Är man lyhörd för vad eleven vill och kan så kan man lösa det mesta.
Trackback
